Tre saker har irriterat självutnämnda förståsigpåare lite extra vad gäller MacBook Pro. MagSafe är borta, USB-C är den enda anslutningsmöjligheten vid sidan av analogt ljud och maximalt internminne är 16 GB.
Den enda relevanta kritiken gäller frånvaron av MagSafe som är en mycket elegant och pragmatisk lösning på ett praktiskt problem med en dyr dator som då och då behöver kopplas in i vägguttag med risk för snubbel och flygande hårdvara.
USB-C är något så fantastiskt som en kompakt kontaktstandard som innefattar nästan alla nödvändiga och relevanta äldre anslutningstekniker som går att tänka sig. Att den dessutom kan leverera hög effekt för laddning gör att MagSafe trots sin finurlighet fått ge med sig. Apple gör helt rätt i att satsa på en MacBook Pro som är designad för att vara relevant många år framåt.
Vad gäller begränsningen av internminnet till 16 GB så kan en liten reflektion kring hur minne faktiskt hanteras av macOS komma väl till pass. Jonathan Zdziarski har testat att pressa en MacBook Pro med 16 GB internminne med massvis med applikationer och minneskrävande processer.
Det krävs grymt mycket, eller illa skrivna och minnesläckande appar, för att slå i taket med 16 GB minne. När väl operativsystemet börjar skyffla undan minne som inte används så gör dagens supersnabba SSD denna process så gott som omärklig.
Vissa appar kräver tyvärr omstart då och då för att inte tugga i sig ohemula mängder interminne. Lite mer sådana här mer verklighetstrogna test visar skillnaden på myt och verklighet och det ska bli intressant att se verkliga prestanda för MacBook Pro när den strax dyker upp hos ivriga testare.
”You can’t fault Apple for poorly written applications, and if Apple did give you 32 GB of RAM just for them, it wouldn’t matter. Poorly written apps are going to continue sucking down as much memory as possible until you’re out.”