iPhone är en helt revolutionerande produkt och den logiska bana som den tekniska utvecklingen stakat ut för mobil personlig kommunikation. Detta stod helt klart redan vid premiärvisningen av iPhone januari 2007 när Steve Jobs avslöjade resultatet av den gedigna utveckling som Apple arbetat med under flera år.
Trots att jag var helt klar över att iPhone är den utvecklingslinje som gäller har jag varit avvaktande mot att skaffa en själv. Dels är jag inte överförtjust i, eller beroende av själva telefonfunktionen. För mig är det inte nödvändigt att alltid vara tillgänglig eller att stå i direkt kontakt med andra. En enkel mobiltelefon som tar liten plats och inte har alltför stort tappa-i-golvet-värde har gjort jobbet.
Det andra är att jag jobbar så mycket med nätet och datorer att ännu en uppkopplad pryl som pockar på uppmärksamhet kan bli en för mycket. Hade jag haft lång restid eller liknande behov av att vara uppkopplad vore en iPhone klockren. Med tanke på att behovet inte riktigt funnits där återstår såklart vill-ha-faktorn och den ekonomiska sidan.
Att stå emot frestelsen att övertyga sig att ännu en pryl vore nödvändig och lyckoförhöjande har jag lyckats med vad gäller iPhone. En bidragande faktor är att priset för hela härligheten ligger väl högt när det kommer till att betala kalaset privat.
När iPhone introducerades i Sverige var jag med på nära håll och fick även möjlighet att testa den en vecka (tack Telia). Självklart bar det emot att lämna ifrån sig godingen, men jag stod emot med priset och för mig opassande abonnemangsalternativ som argument.
När iPhone 4 dök upp kändes det som att summan av funktionerna, fantastisk bildskärm, bättre kamera, HD-video, bättre batteritid, rejält chassi och slimmat format skulle kunna övertyga mig om att det var dags att ta steget. Jag fick låna en iPhone 4 för test (tack Halebop) och kunde konstatera att det mesta kändes helt rätt. Nästan på en gång blev det tydligt att Retina-skärmen är det viktigaste framsteget med iPhone 4.
Kamerafunktionen är mycket imponerande med tanke på det kompakta formatet, men kan inte mäta sig med en riktigt bra kompaktkamera. Med tanke på att en iPhone handhavandemässigt dessutom inte är optimal rent ergonomiskt för att fotografera eller filma med, så känns inte kameran fullvärdig. Att ta sköna bilder med appar som Hipstamatic och Instagram för att dela på nätet funkar även med skruttigare kamerakvalitet.
Även denna gång var priset det största hindret. Är jag verkligen beredd att hantera något som kostar 7000 kronor och som med största sannolikhet kommer att slinta ner på marken eller på annat sätt lätt kan råka ut för prylmördande katastrofer? Min tanke var att klara mig med en enkel mobil med kontantkort och hellre satsa på halvproffsiga kompaktkameran Lumix LX5 för riktigt bra fotografi och video på språng.
Bidragande var dessutom något som inte framgår av kronologin ovan. Jag var nämligen väldigt snabb med att skaffa en iPad som för mina behov kändes mer rätt och dessutom till ett riktigt attraktivt pris. iPad är en minst lika stor revolution som iPhone men på ett annat sätt. När jag testade iPhone 4 hade iPad redan tagit över en stor del av den tid jag spenderade uppkopplad framför en skärm. iPhone 4 skulle inte fylla ett tillräckligt behov och dessutom tyckte jag att det var surt av Apple att inte kunna erbjuda Internetdelning till iPad via iPhone.
Det var meningen att jag skulle skriva om mina erfarenheter med iPhone 4 just med utgångspunkten om kombinationen av funktioner skulle kunna övertyga en mobilförnekare som mig. De tankar som föddes sedan jag lämnat ifrån mig härligheten gjorde dock att tillfället till testrapport försvann. Den här gången var jag faktiskt övertygad om att Apple lyckats exceptionellt bra med en närmast perfekt smartmobil. Det enda som egentligen bromsade var priset.
Kring den här tiden började det dyka upp hyfsat billiga men ändå utrustningsmässigt kompetenta smartmobiler. Framförallt blev jag nyfiken på kinesiska Huawei som gjorde enkla mobiler med rätt funktioner och standardinstallation av Android. Tanken föddes att helt enkelt testa om en billig Androidmobil skulle kunna funka som en snålversion av iPhone för den som nöjde sig med kontantkort och bara hade behov av uppkoppling då och då. Dessutom skulle en sådan passa för att dela ut nätåtkomst trådlöst till min MacBook och iPad.
När Huawei U8500 med Android 2.1 dök upp för tusenlappen slog jag till. Denna mobil är riktigt trevlig till formatet och har en normalstor skärm med bra upplösning samt kapacitiv touchfunktion vilket är absolut nödvändigt för en touchskärm. De viktigaste apparna finns att få för Android. Det är inga problem att få in Facebook, Twitter, Spotify, Dropbox, 1Password, RunKeeper, Gmail, YouTube och annat genom Android Market. Synkning mot iTunes är enkel med mediaprogrammet doubleTwist.
Att komma igång med Android var inte särskilt svårt i sig. Jag har fumlat mig fram utan särskilt mycket förkunskap just för att testa enkelhet och användbarhet. Det som är meckigt är att det finns fem knappar att trycka på och det finns ingen superklar logik i vad som funkar till vad och när. Jag har fortfarande inte riktig kläm på hur jag snabbt ska kunna svara när det ringer, något som borde vara väldigt grundläggande. Det blir många mellansteg för att växla app och dessutom går det inte direkt blixtrande fort alla gånger med laggande grafik.
Hursomhelst kom jag igång och sedan jag skaffat minneskort samt lämpligt fodral började jag kunna använda mobilen mer normalt. Bland det jag ville få styr på var musikspelandet. Jag synkade upp musik offline från Spotify och drog över musik från iTunes med DoubleTwist. Promenaderna till och från jobbet gav möjlighet att testa musikspelande med de billiga medföljande lurarna. Volymnivån är inte imponerande vilket gav en tanke om skillnaden mot iPhone. Jag har ännu inte testat med bättre lurar för att få en uppfattning om ljudkvaliteten i övrigt.
Med RunKeeper fick jag en test av att GPS fungerar riktigt bra med min Huawei. Tangentbordsappen SwiftKey och touchskärmen fungerar också förvånansvärt bra. Slideshare är en startskärm som gärna borde finnas till iPhone för att snabbt kunna se uppdateringar från olika tjänster. Kameran har jag knappt testat alls. Det har varit en hel del micklande med att få kläm på hur olika appar fungerar och hur de hanteras. Skillnaden vad gäller enkelhet, smarthet och konsekvens är uppenbar gentemot iOS där det går mycket snabbt att finna sig till rätta och där de vanligaste manövrerna fungerar konsekvent i alla appar.
Här hade allt kunnat vara frid och fröjd med ett konstaterande av att en billig Androidmobil kan fungera som en billig iPhonekopia med ungefär samma grundfunktionalitet. Men så är inte riktigt fallet.
Kruxet är just det att när de funktioner man har tillgängliga inte fungerar fullt ut som de borde och som man skulle förvänta sig så infinner sig frustration. Ju mer tillvand jag blivit med att ha en smartmobil desto mer saknar jag en iPhone. Själva mobilen är helt klart imponerande vad gäller funktioner och upplevd kvalitetkänsla till sitt extremt låga pris. Det är mjukvaran som inte håller ihop hela paketet på ett tillräckligt bra sätt.
Android lider av samma grundproblem som Windows och billiga kinesiska handverktyg. De ger alla illusionen av att innehålla de funktioner och kvaliteter som krävs för att göra jobbet men det man får är just en illusion. En lista över specifikationer och finesser är inte mer än just en lista. Fungerar inte helheten som ett verktyg för att utföra det som ska utföras så faller hela konceptet.
Lägg till detta vad som händer när det börjar krångla på riktigt. Hur ska man få reda på vad problemet egentligen är och var kan man få hjälp?
För mig började det med att varje gång jag körde igång en låt i DoubleTwist eller standardappen Musik så gick den en minut eller så och sedan blev det tyst. Kickade jag igång musikuppspelning igen efter många steg i gränssnittet så skedde samma sak än en gång. Att spela upp musik i Spotify går inte alls eftersom den tar evighetslänge på sig att logga in och sedan brukar krascha. När man vet att sådant här är busenkelt och bombsäkert med iOS så är det lätt att idiotförklara systemet och börja drömma om den äkta och enda riktiga smartmobilen.
Att se till att saker helt enkelt fungerar som de borde är absolut Apples största fördel gentemot sina konkurrenter. Nästan varje gång jag synkar min iPad så har flera appar fått en uppdatering. Att uppdatera hela systemet så snart en ny version finns tillgänglig är en självklarhet både för Mac OS X och iOS. Backup är lika självklart genom TimeMachine för Mac OS X och synkning med iTunes för iOS.
Problemet är också att det är svårt att veta var problemet sitter. Är det Android som spökar eller själva mobilen? Vem vänder jag mig till för att få svar på detta? Hur gör jag för att uppdatera appar? Hur gör jag för att uppdatera Android? Kommer det alls att vara möjligt att uppdatera Android eller vill mobiltillverkaren hellre sälja en ny mobil?
Information och hjälp från Google vad gäller Android är nästintill obefintlig vilket är väldigt märkligt. Det som återstår är nördforum och webbplatser som specialiserat sig på Android, till exempel Swedroid. Nästan det enda alternativet för att kunna underhålla och felsöka hela systemet är att själv grotta ner sig på grundläggande nördnivå. Bara den realitet att det för Android krävs appar för att ta backup och appar för att döda appar och processer som hängt sig är ett feltänk från start. Nu löste sig mina musikuppspelningsproblem av sig själv efter lite provokation, men jag har egentligen ingen aning om varför.
Android är ett enda stort experiment och en tidsinställd bomb för Google, apputvecklare, mobiltillverkare, mobiloperatörer och mobilanvändare. Jag kan inte tänka mig annat än att massvis med användare som fallit för myten om att Android fungerar som tänkt, snart börjar ställa krav på support och uppdateringar till sina mobiler. Med det underförstådda löftet att Android är jämförbart med iOS kommer den fragmentering som sker med tusen olika mobilmodeller och ett antal olika versioner av Android i omlopp samtidigt att leda till seriösa problem på många håll.
Jag kommer att fortsätta mitt Androidexperiment ännu ett tag, men när jag vant mig vid vad en smartmobil erbjuder och nästa generation iPhone landar, blir säkert en prissänkt iPhone 4 oemotståndlig. Du som har egna funderingar och åsikter om iOS gentemot Android får gärna dela med dig i kommentarerna.
För att avsluta en lång historia kort – Android är en mycket bra inkörsport till att välja iPhone som din nästa mobil.