För precis åtta år sedan visades den första iMacen upp för världen. Den var ett drastiskt avsteg från Apples tidigare konsumentdatorer. Ingen tillverkare hade vid denna tidpunkt en snygg, kompakt dator med inbyggd skärm att erbjuda. Med iMac gjorde Apple dessutom rent hus med äldre teknik som man helt kallt (och visade det sig sant) räknade med var på väg bort. Först i augusti samma år började den nya modellen säljas.

Det var många som tyckte det var helt galet att skippa disketter, ADB–port och skrivarport. Men i och med detta drag kunde Apple istället stötta och agera motor för en hel drös med tredjepartstillverkare som gärna ville få fart på den nya USB–standard, vilken Apples iMac använde som enda tillbehörsgränssnitt (med FireWire som alternativ på proffsmodellerna).

I och med att Apple hade USB som standard på sina nya modeller vändes situationen med svikande stöd från tredjepartstillverkare av skrivare, hårddiskar, skannrar och annat till sin motsats. Marknaden översvämmades genom iMacs succé, av tillbehör i matchande färger som självklart hade stöd för Mac. Det skulle ta ett bra tag än innan PC–världen tog till sig USB på ett vettigt sätt.

Det var vid denna tid som det blev möjligt för vanliga dödliga att ge sig ut på nätet till överkomlig kostnad med hyfsat snabb modemuppkoppling. iMac visade sig vara en perfekt dator för att fånga det stora intresset för Internet. Man kan också säga att det i och med introduktionen av iMac blev klart vilken väg Apple slagit in på. Det nya Apple skulle visa sig vara mästare på att vårda sitt varumärke och att inte följa marknaden utan leda den.

Apples syn på hur en modern dator skulle se ut blev väl mottagen och åtskilliga miljoner iMac såldes de närmaste åren. Apples nedåtgående trend fram till Steve Jobs återkomst 1997 bröts med hjälp av denna framgångsrika Macmodell. 2001 släpptes den sista generationen iMac med 15–tums CRT–skärm.