Joy of Tech sätter fingret på det som till en början kanske är tuffast att svälja för oss som vurmar för Mac. Hur ska vi förklara oss för våra vänner PC–skallarna?

Steve Jobs har inte gjort någon hemlighet av att vilja ha som option att kunna välja Intel– eller AMD–processorer om det skulle behövas. De välplacerade och väldoserade rykten som planterades för ett par veckor sedan har haft avsedd effekt. Diskussionen kom snabbt igång om för– respektive nackdelar med ett sådant byte. Beundransvärt att de lyckades hålla en så stor sak i det fördolda tills de valde att släppa ut det själva.

Med lite perspektiv så är steget helt logiskt. Apple måste helt enkelt ha processorer till alla sina datorserier. Det räcker inte att man har en kompetent, om än strömslukande processor i form av IBMs G5 till de dyrare stationära modellerna (PowerMac, iMac). Idag står bärbara datorer för en allt större del av kakan för hela datorindustrin. För Apples del har detta gällt under en längre tid. Nyligen presenterades siffror som visar att bärbara datorer för första gången passerat de stationära i försäljningsstatistiken.

Det kan inte ha varit kul att se iBook steg för steg knappa in på det lilla försprång som PowerBookserien haft i fråga om processorkraft, utan någon nästa nivå att ta till. Med Intel som leverantör kan man tillverka datorer över ett bredare register och utan de leveransproblem som tidvis plågat Apple.

Apple har varit i denna knipa tidigare när Motorola inte kunde/ville leverera bättre och snabbare datorer i tillräcklig mängd. Man var då hänvisade till den enda alternativa leverantören av PPC–processorer, nämligen IBM. IBM lovade snabba framsteg och stora resurser för att utveckla och leverera processorer i mängd. Nu är vi återigen i ett liknande läge som det med Motorola, för lite, för sent.

Innan dess såg vi ett ännu större skifte när de gamla 16–bitarsprocessorerna (68K) byttes ut mot PPC. Den gången hade man inte ett processoroberoende modernt operativsystem till hjälp. Trots det gick skiftet förvånansvärt smidigt.

Skillnaden denna gång är att Apple är betydligt bättre rustade att genomföra ett stort skifte. Nu har man ett modernt plattformsoberoende OS som hållits uppdaterat för Intelalternativet och kontroll över den dominerande utvecklingsmiljön, Xcode. Dessutom har man nyss klarat av en stor och framgångsrik uppdatering av operativsystemet. Man har inte heller några större luckor i produktmixen, förutom just vad gäller PowerBooks processorkapacitet. Som grädde på moset råder allmän medvind och tillgång till en kassako i form av iPod som kan agera som buffert om Macförsäljningen blir lidande under övergångsperioden.

I stort verkar utvecklare och proffstyckare eniga om att skiftet borde gå smidigt. Det viktiga för Apple är hur man lägger fram detta till vanliga konsumenter så att man undviker missförstånd och tvekan vad gäller investeringar i ny utrustning. Ett klart och tydligt ställningstagande vad gäller hur länge man har för avsikt att stödja PPC är det som behövs.

De strategiska och marknadsmässiga konsekvenserna av denna nya allians kommer att bli väldigt intressanta att följa. Jag tror att många i PC–lägret upplever att de fått rätt vad gäller ”deras” hårdvara, de är säkert mer öppna för att ta en titt på ”vår” mjukvara. En annan bonus är att det nu kan bli mer fokus på själva operativsystemet och datorernas kvalitetsmässiga uppbyggnad i jämförelsen Mac/Windows/Linux med liknande hårdvara i botten.

Vi kan hursomhelst glädja oss åt ett gäng nya kompisar, som gärna berättar ingående och engagerat om skillnaderna mellan Pentium, Celeron, Xeon och Itanium. Vi kan i vår tur berätta om stabilitet, virusfrihet, kreativa program och sådant som ”bara fungerar”.

/John